Nedstämdhet är en naturlig funktion inom oss och den rör sig i ett spektra för att vi ska kunna kategorisera den. Det finns och arbetas numera med ett nytt sätt att se på trauma på, bland annat genom arbete av Peter Levine och han partar om två typer av nedstämdhet. Jag kommer inte gå vidare in på sättet att se på trauma nu utan istället fokusera denna text på grunden till nedstämdhet oavsett vad du tror att den grundar sig på.
Vilken typ av ledsenhet känner jag?
En är närande, nyttig nedstämdhet är när vi upplever någon form av saknad, sorg. Det kan vara när vi förlorat någon eller något. När vi hör dåliga nyheter eller när vi är empatiska gentemot någon under en traumatisk situation. Den andra typen av nedstämdhet är när vi har djupare mer långvarig ledsenhet. Den som håller i sig och inte riktigt vill ge med sig. Det kallar vi vanemässig eller biologisk nedstämdhet. Och den kan kännas ogrundad.
Vanemässig (biologisk) nedstämdhet är den typ av nedstämdhet som är inbakad i vår biologiska struktur. Det är en typ av hjälplöshet som dyker upp från vårt förflutna. Vi kan göra allt för att försöka förstå den här typen av nedstämdhet och anamma alla saker som man tycker sig veta för att saker och ting ska se och vara bra men inget förändras ändå.
Våra tidiga år har betydelse
Vanemässig nedstämdhet kommer från ett försvar där vi någon gång under våra liv inte fick vad vi behövde. Det här kan starta från att vi är mycket små, som när vi är spädbarn till exempel. Innan vi ens kan uttrycka vad vi vill och känner genom tal.
När vi är så små vill vi enbart ha kontakt med andra, det är vår natur och det är så vi överlever. Om vi går igenom en erfarenhet som till exempel att vilja bli upptagna i famnen, men inte blir det eller att vilja ha mat men inte får det när vi vill ha det utan på en bestämd tid, resulterar i att vi upplever att det inte finns tillräckligt med trygghet för oss i världen. Det finns inte ett samspel, inte den där tillhörigheten till andra människor.
Problemet är att när vi är så små och helt beroende av andra individer för att överleva kan vi inte fly. Så en del av oss själva stänger av och ner. När vi stänger ner upplever vi nedstämdhet i form av att vi förlorat något och nedstämdheten kommer som ett försvar för oss. Om det är återkommande och upprepas många gånger i olika situationer att vårt behov inte blir tillgodosett resulterar det i att vi formar ett biologiskt mönster som till slut blir den vanemässiga nedstämdheten.
Det som känns oförklarligt står på en grund
Det här sättet att stänga av på resulterar att vi inte längre kan uttrycka vår hälsosamma aggression och vår livskraft. Något som är nödvändigt för att må bra. Det kan befästa sig i ung ålder och vi kan se resultat av det i unga åldrar. Det kommer att följa oss vare sig vi vill eller inte och kan upplevas som oförklarlig oro eller ångest. Den typen av nedstämd het går att adressera men vi behöver aktivt arbeta med den genom att läka situationer och sår som sitter djupt och skapat beteenden hos oss. Beteenden som vi ofta förklarar som nedärvt eller som personlighetsdrag. Det handlar om att ställa om nervsystemet och återta förmågan av hela ditt system och ditt uttryck som människa – utan att lägga band på dig. Det handlar om att väcka upp något som kanske under många år varit fängslat, kanske som du aldrig trodde funnits som en del av dig, inte sett. Väcka upp det som byter ut depression, nedstämdhet och rädsla.
Den här typen av nedstämdhet suger
Den suger för att när vi var så små kunde vi inte uttrycka den upplevelsen. Vi kunde inte uttrycka vad vi behövde för att tillgodose vårt behov, vad vi var i behov av. Därför blev det inlåst inom oss och det skapar en känsla av icke-tillgodosett behov inom oss rent fysiologiskt. Problemet är att vanlig terapi så som att prata sig ur problem, kognitiv terapi exempelvis, ofta är tanke-baserat och inte alltid adresserar din fysiska kropp där dina upplevelser av detta slag befinner sig. Du kanske inte kan minnas trauman eller bara se fragment av det? Känslan av att du inte blivit sedd och hörd kan du inte återkoppla till ett sammanhang? Du kanske inte kommer ihåg bilolyckan du var med om eller att du ramlade och slog svanskotan som barn? Du var helt enkelt för liten. Men det sitter i dig genom ditt nervsystem. Den typ av terapi som är samtalsbaserad är oerhört viktig och läkande men det är inte alltid tillräcklig.
Hur löser du det då?
Först och främst. Det finns inga snabba resultat. Den som säger det till dig behöver du validera om. Det tar tid genom kunskap, lära din kropps egna mönster och hur din biologi är inställd på överlevnad likväl som att den är inställd på läkning. Det handlar om att återta din biologiska känsla av trygghet in på djupet. Och när vi kommer tillbaka till vår natur kommer vi få tillbaka livsglädjen och energin igen. Det är då vi kan deklarera för oss själva att:
“Jag är…”
“Det här är jag…”
“Jag förtjänar…”
“Jag är värdig av…”
En lång resa som ibland är stormig, tråkig, hackig och alldeles, alldeles underbar….
När vi hoppat på detta typ av tåg av läkning har du mycket möjligt en lång resa framför dig. En resa som du inte vet hur lång tid den tar. Men när vi börjar jobba på nivå med nervsystemet så kommer du börja inse några mycket basala sanningar om dig själv. Sanningar som du kanske tidigt i livet packat undan och dolt för dig själv. Till exempel kan det vara känslan av att den där stora, farliga känslan du känner är OK, du ÄR OK med den i din kropp. Eller den där bubblande ilskan inom dig, frustrationen, det är en del av människans biologi. Bara för att nämna några exempel.
Läkande är en livslång process. Det tar ofta en livstid att läka och framför allt en livsstil att läka. En livsstil som främjar aktiva medvetna val där du känner in och lyssnar. Där du hela tiden aktivt skriver om din historia och backar bandet kring vad du får och inte får uppleva. Plockar bort restriktioner som du med tiden packat på dig som lager av medvetna och omedvetna skydd.
Är du redo att göra jobbet?
För att läka, det vill säga må bättre i det vi upplevt eller upplever, så behöver vi ta upp alla skelett i garderoben. Kanske sånt som vi inte ens hade en aning om kunde klassas som skelett eller ens rör din sjukdom rent logiskt. Du kanske inte alls kan länka det på ett logiskt sätt till känslan av att du aldrig känner dig hörd eller upplevelsen av nedstämdhet. Det kanske känns orimligt att det kan sammankopplas med ditt ledont eller din hud som värker, eller magen som går bananas. Men det kan det. Så för att läka behöver man vara redo att blåsa ur allt. Låta det blossa upp och ut istället för att fortsätta med omedvetna och medvetna strategier för att hålla det inne. Det kommer förr eller senare få dig ur balans.
Efter att ha introducerat detta för många av mina elever är det några som hänger kvar. Några går. Några värjer sig. Vissa är villiga att gå hela vägen för att läka, andra inte. Det är ok. Det är ett val vi gör.