Smärta har visat sig vara mer komplicerat än någon hade föreställt sig, och vi lär oss mer och mer om hur varje form av smärta är unik. Vi har varit jätteduktiga på att använda kunskap tvärvetenskapligt och har till följd av det kunnat börja utnyttja behandlingar från andra områden. Genom fortsatt forskning tror jag vi kommer att kunna utveckla mer specifika behandlingar mot smärta.
Det forskas mycket på smärta och de nya resultaten är intressanta. Någon ”magic bullet” mot all smärta är dock inte inom sikte, och behandlingen måste utformas multiprofessionellt, med team av läkare, psykologer, kuratorer och sjukgymnaster som samverkar kring patienterna. Tyvärr har sjukvården utvecklats i motsatt riktning och många av de smärtkliniker som har funnits har lagts ner. Många patienter har ingenstans att ta vägen. Situationen är extra beklämmande eftersom det är just patienter med långvarig smärta som lider mest av sin smärta. Många av mina elever jag möter beskriver sin smärta som den värsta tänkbara. På en skala med hundra steg skattar de smärtan som hundra.
Om man ber dem jämföra med smärtan de kände när de exempelvis födde barn så säger de att den var annorlunda, den var oerhört intensiv men samtidigt positiv, de led inte så mycket av den. Den kroniska smärtan däremot står de inte ut med för det är så plågsamt och konstant.
Här finns också en av de stora utmatningarna för forskningen. Vad är det som gör att viss smärta ger stort lidande, och hur kan man minska lidandet? I några pionjärstudier har forskare börjat skilja mellan den långvariga plågsamma smärtan och mer kortvariga smärtan i hjärnan. De visar att hjärnaktiviteten vid långvarig smärta är koncentrerad till delar av hjärnan som hanterar kognitiva funktioner och känslor, knappt alls till de delar som är inblandade i kortvarig smärtperception.
Vid kronisk smärta händer så mycket mer än när man till exempel slår sig på handen och vi förstår det ganska dåligt än så länge. En slutsats från smärtforskningen är att dock att den måste fortsätta att bli mer sjukdoms- och tillståndsspecialiserad.
Något som jag upplever är oerhört viktigt för att minska lidandet är just närvaron till den. Närvaron till stunden oavsett hur den ser ut. Jag vet, det låter hur provocerande som helst. Men att verkligen försöka låta obehaget vara där det är med en inkännande och nyfiken syn på smärtan ger kraft och insyn i oss själva. Framförallt på insyn i våra egna reaktioner som har en tendens att förvärra kronisk smärta kortsiktigt men också vårt långsiktiga förhållande till den.
Min önskan är att jag kan hjälpa dig hantera kronisk smärta och minska ditt lidandet. Kanske är det i dagsläget omöjligt att ta bort den helt och just därför är dina handlingar och det du gör av den viktigt! Det är det vi hjälper dig med!