Att känna sig ensam när man har ont är ju ett aber. Det ställer till det mentalt för oss som upplever långvarig smärta. Detta är dock en tankevurpa som jag tror ligger djupt rotad i oss som människor.
När vi känner smärta så är ofta en instinktiv reaktion, inte bara hos mig, att dra mig undan. Det betyder att jag gärna lägger mig i ett mörkt, tryggt rum och är tyst. Där vill jag vara. Jag vill inte umgås, jag vill inte slösa en gnutta mer energi, för jag blir också trött. Så här gör djur också. För när är de som mest sköra och uppenbart ett byte för rovdjur? Ju i deras sakade och sårade läge. De vill gärna dö i sin ensamhet.
Vi ska inte dö, vi slickar bara våra sår när vi spenderar tid där i ensamheten. Min fråga är, vet du hur många som lider av långvarig smärtproblematik? MÅNGA! Ca 2 miljoner svenskar bara.
Brist på sammanhang kan gör oss mer ensamma än vad vi faktiskt är
En annan del i att känna sig så ensam är ju också bristen på sammanhang eller forum för just denna typ av upplevelse. Det finns fibromyalgiförbund, endomentriosförbund, reumatikerförbund osv. Men inget för det diffusa ”långvarig smärta”. Det är på gott och ont tycker jag. Att vara med i ett förbund har en fantastisk funktion att fylla i och med att man kan se att fler har det på liknande sätt, man kan finna samhörighet och få tips, utbyta erfarenheter. Men det har en baksida. Man kan också bli sin sjukdom eller sin upplevelse. Det vill säga att man hamnar i ett fack och det som fyller det facket, det är man. Och tro mig, det är inte du. Du är mycket mer! Så med det i åtanke så tycker jag man kan joina vilket förbund man vill och känner samhörighet till om man har nytta av det.
En plattform för tillhörighet och sammanhang – Yogiriet?
Med det sagt, så tycker jag att vi på Yogiriet kan vara en samlingsplats för smärta. För personer som upplever långvarig smärta. Är du en av dom?
Tillsammans kan vi bygga upp en plattform där vi stöttar, tipsar och möter varandra i det läge vi är i just nu. Det kan vara allt från stöttning där vården går bet till en enkel övning eller ett ”hej, jag finns här, jag kan lyssna”. Det behövs. Kanske behöver inte smärtan ens vara så definierad och tydligt sammankopplad till andra för att det ska kännas mer ok, utan kanske är det viktigaste att bli hörd, lyssnad på och sedd. Något vårt samhälle verkligen inte bidrar till gällande långvarig smärta som är som ett skoskav som aldrig går över och alla skavsårsplåster och bra skor är uppeldade, så man slänger på en slev havregrynsgröt o hoppas på det bästa. Väldigt få vet något om hur smärta verkligen fungerar vilket gör att vården står utan verktyg.
Vi gör nånting! Visst står vi tillsammans?!
(Testa även min kurs med meditationer där jag verkligen går igenom detta på djupet!)
Jag är så glad att jag har hittat hit! Till en plattform med så många horisonter, utan krav och press och fylld med så mycket klokskap, värme och tillit. 🙂
Tack för att Du finns här och gör det du gör, Therese det betyder så mycket!