Det är något viktigt som behöver infinna sig i sinnet, i medvetandet när man lever med smärta eller upplever stress. Speciellt om man reagerar på det ofta och känner att man lider av det. Och det är ett ändrat perspektiv.
Sannolikheten är stor att du ser kroppen som din fiende. Att du blir arg på sinnet som ger kaos i tankeflödet. Att du blir besviken på dig själv för att du inte kan, inte orkar, inte känner för det som skall göras. Det du anser att du måste göra.
Sannolikheten att detta är en av de största käpparna i hjulet är stor. Och det är här man måste börja grotta i hur man förändrar sitt perspektiv.
Att gå runt o tro att kroppen vill oss ont och att ”detta bara hände mig”, att du inte har något val eller att det är ditt eget sinne som är problemet. Att allt som involverar din kropp är emot dig om dessa system och funktioner inte gör som du tror du behöver eller vill rent mentalt, är ett perspektiv som inte bara är vanskligt utan både hämmande och farligt för dig.
Jag ska ge dig alternativet.
Att förstå att varje liten grej som din kropp och ditt sinne uttrycker är kommunikation. Det är symptom på något som kroppen behöver hjälp med. Det betyder att du har ett ansvar gentemot kroppen, inte tvärt om. Du behöver lyssna på den och försöka förstå språket den talar. Vad behöver min kropp nu?
Vi behöver förstå att det kroppen gjort när vi känner spänningar är att den har reagerat på någonting den uppfattat som ett hot och därför skapat spänningar. Detta hot kan vara något långt tillbaka i tiden men som ditt nervsystem gång på gång möter i liknande situationer. Det kan vara upprepande av olika strategier för att undvika och fly från obehag, känslor, smärta. Och det kan också vara rent fysiska modifikationer som uppstår i och med att du känner smärta på en plats i kroppen, oavsett om det beror på skada eller ej, och resultatet blir att kroppen anpassar sig efter detta för att du ska känna mindre eller att du modifierar dig fysik så att du ska känna mindre. Och när vi gör det tillräckligt länge så uppfattar kroppen det som bekant att bete sig inom dessa mönster. Det gör att du spar energi eller att du gör något bekant. Vi vill gärna göra saker som känns bekanta, bekväma.
Det vi måste förstå är att kroppen och sinnet inte är vår fiende. Vi behöver kränga på perspektivet och förstå att kroppen och sinnet försöker modifiera sig på ett sätt som passar det du signalerar till dem. Det betyder att du har ett ansvar gentemot din kropp och ditt sinne. Inte tvärt om.
Din kropp och ditt sinne försöker alltid skydda dig. Alltid skapa de bästa förutsättningarna till överlevnad för dig. Om den hela tiden får information om att det finns hot, så reagerar den på det genom beskydd. Det kan betyda att fly eller fäkta och du blir spänd och reaktiv. Matsmältningen blir sämre och många av dina organ går på energisparläge eftersom det nu handlar om att överleva. Blodtrycket ökar. Salivproduktionen minskar. Vi ser världen i ett snävare fönster. Immunfunktionen hämmas och vi blir spända. Detta låter ju inte så najs men är en förutsättning om vi utsätts för hot för att vi ska kunna överleva. Därför behöver vi jobba med våra reaktioner och vad vi reagerar på. Därmed också medvetenhet. För det är långt ifrån ofta vi är medvetna.
”Men jag är mer paralyserad”
Eller så fryser kroppen och hamnar i ett läge där vi reagerar underliggande med ungefär samma faktorer som jag beskrivit ovan men vi blir mer paralyserade i det. En känsla av hopplöshet, apati, avtrubbad känsla inför livet, deppighet, fatigue. En avdomnad och trött, dimmig vardag. Kanske där man inte har n koppling till sin kropp man är dissocierad från den och dina känslor. Svårt att känna. Obehagligt att känna. Man kan reagera med att vara mer bortkopplad, inte minnas saker och ting, vara frånvarande, inte ha förmågan att lyssna. Här finns mycket ångest samlat. Och detta läge behöver inte betyda att vi inte är funktionella och inte kan jobba etc. Det kan betyda det men för många som upplever frys av mina elever, upplever något som kallas för funktionell frys. Det vill säga att de kan fungera i samhället och i sina liv rätt bra. Men att allt går på sparlåga internt och att livet inte känns lika lättsamt, lite trögt och bortkopplat.
Alla dessa funktioner är hjälpsamma och försöker hjälpa dig eftersom du uppfattat ett eller flera hot i en situation, hos en individ, inom dig. När kroppen är i dessa lägen länge så börjar den göra ont. Du upplever mer obehag rent fysiskt eller psykiskt och det beror på att vi inte lyssnat på signaler på hjälp, på stopp, på ”det räcker nu”. Det beror på att vi ser kroppen som ett oändligt instrument för oss att bara använda på vårt sätt, som vi vill, som en tjänare. Inget ska den ha tillbaka. Det ska bara funka. Det ska bara va lugnt.
Föreställningar som är illusioner.
Kroppen och sinnet lyssnar på dig. Gör du?
Det jag vill komma till åter igen är att kroppen, och allt med den, vill hjälpa dig. För att bryta upp mönster av smärta, stress och lidande oavsett var det kommer från eller beror på måste vi börja titta på våra reaktioner och lära om våra instinktiva mönster av reaktion till att bli mer medvetna val.
Men själva grunden är att inse att din kropp och ditt sinne är två extremt trogna vänner till dig. Dom är du. Och de vill dig inget ont, de vill ditt allra bästa. När vi ger oss själva respekten nog att förstå att det som du upplever som smärta, stress och lidelse är beskydd från kroppen kommer du behandla dig själv annorlunda. Med respekt.
Din kropp och ditt sinne är inte två helt oresonliga jävlar som vill dig ont. De gör sitt bästa för att skapa kommunikation med dig. Du behöver lyssna ofta för att veta vad du behöver, du behöver göra jobbet att tillgodose det och du bär ansvaret för att skapa den förändring som behövs. Även om det raserar en hel värld av illusioner och föreställningar.
Men du är grym och du fixar det!